"Jag kan inte andas" - en personlig historia

“Jag kan inte andas”. Som sexåring sa jag ofta det till min mormor. Min pappa har nyligen gått bort i en bilolycka och mormor trodde att jag fick ett hjärtfel på grund av detta. “Hjärtfelet” undersöktes med EKG och hittades ej, så mina fortsatta klagomål möttes med medkännande, men hjälplöst nickande. “Jag kan inte andas”. Dessa ord har varit en röd tråd i mitt liv sedan dess och fram tills 28-års ålder. Jag minns hur jag låg i sängen på kvällarna och länge inte kunde komma till ro på grund av att “jag inte kunde andas”. Jag minns också hur jag försökte föreställa hur det kan vara att andas med hela bröstkorgen, hela magen. Att känna den friheten, den euforin i kroppen. Jag hade ju nån gång upplevt det som liten, men som ung vuxen kunde jag bara sörja att det kanske aldrig kommer att hända igen. Jag fick även min andning undersökt med metoden spirometri som inte heller gav något utfall, vilket var ganska frustrerande.

Eftersom jag “inte kunde andas” utvecklade jag olika metoder för att hantera detta och minimera obehag. Att försöka aktivt “få ner” luften i lungorna, att skratta mycket och vara på spänn, att hela tiden subtilt röra på kroppen eller bara härda ut obehaget. Hur konstigt det än låter för mig nu så jag levde med en övertygelse om att jag behöver göra allt detta för att kunna andas. Vad skulle hända annars? Den frågan ställde jag mig inte då.

När jag som 25-åring började gå i terapi upptäckte jag hur mycket smärtsamma känslor jag omedvetet bar på. Jag vågade närma mig en del, och en stor del fanns kvar oupptäckta, som jag kan se det nu. Jag fick vid flera tillfällen uppmuntran från mina terapeuter att undersöka vad mina andningssvårigheter berodde på, men kom länge ingenstans. Efter tre år av terapi landade jag i en insikt - min andning fanns nog där även utan mina försök att “vidmakthålla” den, alltså att jag inte kommer att kvävas om jag slutar “försöka andas”. Jag kvävdes ju inte när jag sov, till exempel. Jag började även inse vad resultaten för spirometri egentligen betydde - det är ju på riktigt inget fel på min andning! Dessa insikter låter kanske barnsligt enkla, men de var svårvunna för mig. Tre år av terapi, som sagt. Att sammanfatta alla mina problem med att “jag kan inte andas” var ju så lätt. Däremot behövde jag antagligen bygga upp inre resurser först, innan jag kunde förstå mig själv på ett mer komplext sätt. Innan jag kunde förstå att “problem med andningen” är inget annat än känslomässig smärta - ångest, sorg, ilska, skam, som jag bär på i min kropp.

Jag minns den kvällen då jag bestämde mig för att vara kvar med mina känslor och inte låta mig luras av att jag ska rädda mig själv från att kvävas. Jag satt på en kökssoffa och observerade hur trycket i bröstet blev allt starkare, hur obehaget växte, med både spänningar och extrem trötthet i hela kroppen. När jag försökte resa på mig kände jag mig sjuk och minst nittio år gammal, jag behövde hålla i möblerna för att inte ramla. Denna erfarenhet var både obehaglig och djupt befriande. “Welcome to the real world” - hörde jag orden från The Matrix i mina tankar. Jag kom ju i kontakt med mig själv till slut. Med riktiga mig, och inte med den ytan där alla mina “självräddningsförsök” tog upp all plats.

Steget som jag tog den kvällen förändrade min relation med mig själv. Jag hade inte längre andningsproblem. Visst kunde jag fortfarande tänka ibland att jag inte kan andas, men jag visste djupt inom mig att det inte är sant. Istället förstod jag att jag känner en känsla just nu, som jag inte är i kontakt med, och som därför skapar obehag inom mig. Jag lärde mig att stanna kvar med dessa känslor oftare än att “fly” från dem. Och jag upptäckte att det är just när man inte försöker påverka sin andning på något sätt som den helt av sig själv blir djupare. Jag började till och med ibland uppleva dessa stunder av fantastisk frihet i att kunna ta in luften i hela bröstkorgen. Men åh så mycket ångest jag också började känna. Ångest som inte fanns där så länge jag hade “andningsproblem”. Ångest som tog mig ännu flera år att lära mig bli vän med, vilket är en annan historia.

Min relation med andningen illustrerar hur vi i vår utvecklingsprocess kan komma till en punkt då vi tar ett steg som är helt ny, i helt annan riktning än tidigare. Och efter att vi har tagit detta steg kan vi inte vända tillbaka, annat än tillfälligt. För att vi har fått en ny erfarenhetsförankrad förståelse för det som är viktigt för oss. Och för att vi tack vare denna erfarenhet med hela vårt väsen vet vad vi behöver göra för att få ännu mer av detta viktiga. Det kan kallas för en hållbar beteendeförändring. För att åstadkomma den behöver vi ofta bygga upp inre resurser först. Exempelvis behövde jag först i terapin lära mig att känslorna inte är farliga. När jag hade tillräckligt mycket av detta förståelse blev myten om att “jag inte kan andas” onödig, vilket i sin tur gjorde att jag fick möjlighet att vidare bearbeta min ångest.

En till lärdom från denna historia är att inte underskatta obehaget som du som min klient kanske känner när vi gör en närvaroövning. Till exempel, när du tränar på att observera din andning utan att påverka den. För att jag ver HUR obehagligt det kan vara att göra något till synes så enkelt. Samtidigt vet jag också att resultatet som man kan få är helt och hållet värt priset. Så jag kommer inte att nicka inkännande och backa. Jag kommer att stötta dig fullt ut på din väg närmare dig själv.