Om tillit

Jag vill möta dig i allting som du kommer med till vår session. Och då menar jag bokstavligen - i allting. Det finns ingenting som är “för mycket”, “för konstigt”, “för galet”, “för tråkigt”, “för fult” eller “förbjudet”. Att skapa den här typen av hållande känsla är min genuina intention. Samtidigt vet jag hur svårt det kan vara att som klient verkligen känna tillit till att det på riktigt är så.

Jag tänker på min egen upplevelse av tillit hos två olika terapeuter som jag har gått hos. Den ena sa ofta: “I det här rummet kan vi prata om allting, och alla känslor är välkomna”. Så gott som varje gång han sa det var min reaktion inombords ungefär: “Skojar du?” Med honom kände jag mig ofta alldeles för konstig, och så grät jag på tok för mycket, redan från och med den första sessionen. Den här terapin var en del av min psykologutbildning och en av sakerna som jag samtidigt fick höra under en av kurserna var att om klienten gråter mycket redan vid första session så är det ett observandum, och ett tecken (jag minns inte exakt på vad), men inget bra i alla fall. Trots min subtila otrygghet var våra sessioner fruktsamma och insiktsgivande för mig. Samtidigt kände jag ofta skam när jag gick därifrån. Som att jag har varit för direkt, för utforskande, för öppen, och “så gör man egentligen inte”.

Det är fascinerande hur pass otrygg jag var med denna terapeut och hur pass omedveten om detta jag var samtidigt. Det tog mig ungefär tjugo sessioner att erkänna för honom: “Men jag litar ju inte på dig”. Dessa ord var svåra att uttala, för att jag inte ville vara otrevlig, men det var nog det viktigaste som har hänt under denna terapi. Han tog emot det på ett fint sätt och kommenterade att jag kanske har byggt upp tillräckligt med trygghet för att kunna säga ifrån, vilket var sant. Detta gjorde dock inte att min tillit för honom ökade. Snarare blev det så att jag till slut erkände min egen upplevelse och agerade på den genom att avsluta vår terapi.

Min andra terapeut har aldrig med någon formell fras påpekat att allt är välkommet och tillåtet. Till henne kände jag dock tillit från första gången vi träffades. Det var hennes sätt att lyssna, att plocka upp detaljer i det jag sa, att spegla tillbaka det hon uppfattade hos mig - som gjorde att jag kunde öppna mig mer och mer, utan någon som helst skam. Jag kände mig inte ett dugg konstig med henne, men samtidigt fanns det en känsla av att det är bara med henne jag får vara såhär “på riktigt”. Och det är bara på senare år som denna känsla har lämnat mig för gott.

Vi kan känna tillit på olika nivåer. Det allra vanligaste är att en del av oss känner viss tillit till terapeuten och ser till att vi dyker upp på sessionerna, medan en eller flera andra delar är otrygga i olika grad. Och att skapa möjlighet för dessa delar att känna tillit kan vara ett av de viktigaste syften med terapin. Utvecklingen av en tillitsfull terapeutisk relation blir då ett medel för att vår inre trygghet och tillit till oss själva ska kunna öka.

Jag kan inte säga att min första terapierfarenhet var sämre än den andra. Den var kämpigare och mindre behaglig, men den ledde till en ökad förmåga hos mig att stå upp för mig själv och erkänna min egen upplevelse. Kanske kan den jämföras vid ett träd som växer på en hård klippa, men blir starkt för att kunna motstå vinden. Min andra erfarenhet var djupt närande och hjälpte mig växa som ett träd i en rik mark. Dock var jag kanske mindre förberedd på torka eller andra mindre gynnsamma förhållanden. Jag är tacksam över att ha haft de båda erfarenheterna.

Relationen i terapin kan utvecklas på så många olika sätt. För vissa av mina klienter kan jag kanske kännas som en hård klippa, för andra som närande mark. Även om det faller mig naturligt att sträva efter att vara det senare är jag fullt medveten att det inte alltid kommer att kännas så för dig. Min uppgift är att bjuda in till utforskande - så att du får en möjlighet att komma närmare dig själv och förstå vad du behöver mer av, både i vår relation, men framförallt i din relation med dig själv och i ditt liv.