Liten röst - en dikt

Mitt i mig bor en liten röst.
Den pratar när jag är tyst.
Utan ord, utan ljud.

Rösten var själv osäker ett tag
om den fanns eller ej.
Den var dold för mig.

Jag upptäckte den
under en sten
som sen visat sig vara en dörr.

Bakom dörren låg
en kall ödemark
och det blåste en vild storm.

Bortom stormen fanns
denna röstens plats
i storlek med ett dammkorn.

Det var då jag såg
och jag hörde en låg
och osäker, men tydlig ton.

Den var inte som
munkars mörka Om
den var mer som en fråga:
Får jag vara här?

Det fanns inget svar
men den rösten var
det finaste jag har hört.

Stormen blev till en lekfull vind
stenen blev till min kropp, varm och mild
och dammkornet sken upp av sol.

Lilla röst, förlåt
att jag hade glömt bort
att du finns och att jag är du.

Som en spindeltråd
mellan liv och död
har du hållit mig då som nu.