Vad lyssnar vi på när vi lyssnar på oss själva?

Jag pratar om att djupt lyssnande på dig själv krävs för att åstadkomma en förändring du längtar efter. Men vad betyder det egentligen att lyssna på sig själv? Vad är det vi ska lyssna på?

Alla vi har en massa tankar som snurrar runt i våra huvud. “Det här kan jag inte göra”. “Jag är dum”. “Han/hen/hon/den är dum”. “Snart kommer det där hemska att hända”. “Det här är mitt/ditt/deras fel”. Och så vidare, du vet själv. Ofta är dessa tankar inte så tydligt formulerade i ord, men de går generellt sätt att sammanfatta ungefär så. Och jag är ganska säker på att du, precis som jag, har många gånger lyssnat på dessa tankar, utan att komma i närheten av någon positiv förändring. En vanlig reaktion skulle kunna vara “Om jag lyssnar på det här tramset så kommer jag ingenstans”.

På sätt och vis håller jag med. Jag tror samtidigt att felet som vi gör i det här fallet är att vi blandar ihop “att lyssna” och “att automatiskt tro på”. Att lyssna betyder just att lyssna, och inte att göra som tanken/förnimmelsen säger.

Jag kommer ihåg den förundran jag kände när jag för första gången kom i kontakt med detta i terapi. Efter att ha träffat min terapeut ett tag och gjort en del framsteg kom jag till en session och sa: “Du vet, trots allt det positiva jag upplever så tycker jag ibland ändå på något sätt att jag är en hemsk människa”. Jag är inte säker på vilken reaktion jag väntade mig, antagligen en uppmuntran att lägga denna tanke åt sidan och fokusera på något annat. Så jag blev häpen av terapeutens svar: “Vad fint att du berättar det här! Den här tanken är jätteviktig! Låt oss välkomna den!” Jag minns inte de exakta orden, men hennes varma, inspirerande och kärleksfulla röst låter fortfarande i mina öron när jag får upp detta minne. Lägg märke här till att min terapeut inte trodde på det bokstavliga innehållet i tanken (alltså att jag på riktigt är en hemsk person), men att hon med total acceptans välkomnade det faktum att en del av mig faktiskt känner just så. Bara det i sig var befriande. Men sedan hände något som jag inte kan kalla för annat än magi.

Terapeuten ställde mig en enkel fråga: Hur gammal är den här tanken? Vad är det för ålder som dyker upp? Det var förvånansvärt lätt att svara på denna fråga. Den var sex år gammal. Jag fick upp ett minne av mig själv som sexåring. När min pappa dog kunde jag inte gråta och jag själv tyckte att det var jättekonstigt. Jag minns hur jag försökte agera på ett passande sätt, som jag föreställde mig att man borde agera i en sådan situation. Försökte se dämpad ut, medan jag tittade på de ledsna vuxna omkring mig. Men inombords var jag rädd. Jag gör något fel. Jag är en känslokall person.

Från mitt vuxna perspektiv kunde jag se det sorgliga i lilla Katyas tankar om sig själv. Jag kunde som vuxen tala om för henne att det inte finns rätt och fel sätt att reagera på förluster. Och att hon faktiskt får vara glad och leka om hon känner för det, för att som sexåring är det svårt att ens begripa vad det betyder att någon har dött. Jag fick även förnimma att hon känner pappas närvaro nästan på samma sätt som förut. Och jag bekräftade henne i det. Vidare i denna process kunde jag se hur jag tog med mig bilden av mig själv som känslokall in i mitt liv ända fram till vuxen ålder. Det blev en smärtsam del av min identitet som jag har hållit hemligt. Jag har aldrig vågat prata om det med min familj. Denna “hemlighet” var så obehaglig att jag själv försökte glömma den.

Min historia illustrerar hur mycket information vi kan få ut om vi verkligen lyssnar på endast en tanke. I mitt fall kunde jag på djupet förändra en föreställning om mig själv som omedvetet styrde mitt liv och mina relationer. Den erfarenheten gjorde också att jag blev så mycket mer nyfiken på de andra “dåliga” tankar som for runt hos mig. När vi har åstadkommit den här vändningen inombords, när de mest “tramsiga”, störande och smärtsamma delar av oss har visat sig vara begripliga, älskvärda och fullt möjliga att kommunicera med så blir det svårt att vända tillbaka. Vi börjar lita mer på oss själva, och vi börjar göra de stegen som kändes omöjliga innan. För att vi har mindre att kämpa emot och hålla tillbaka. Och för att vi har mer av oss själva med på denna resa.